Om rasen

Att leva med en amstaff är alltid ett äventyr, även om de är genetiskt mer doggar så är de som en terrier oerhört snabba i handling och tanke. Du måste ha ögon i nacken, lära dig skanna av omgivningen på potentiella amstaff intressen och lära dig använda kroppsspråket för att bli så tydlig som möjligt. Man ska ha helst ha hundvana när man köper en amstaff, men man kan ha amstaffen som första hund, men man måste vara ansvarsfull och ha ett stort intresse, samt vara införstådd med att den inte blir väluppfostrad av sig själv. Du bör som person vara säker och beslutsam i ditt handlande, konsekvent och rättvis i din uppfostran. En självklarhet är att man aldrig brukar hugg, slag eller fysiska bestraffningar som hårda koppelryck och nedbrottningar på sin väg att nå önskade mål. Du bör också ha så mycket känsla för djurs uppträdande att du kan skilja på vad som är vad.

Rasstandarden beskriver en hund som är orädd och livligt intresserad av sin omgivning, den beskriver inte en heltids soffpotatis - det kan den också vara, men den kan också växla fort ur det läget. Den är intensivt medveten om vad som händer omkring dem och den gärna vill vara med där det händer saker, både det vi tycker är bra och mindre bra. Amstaffen är en känslosam hund, som gör att den kan vara reaktiv i vissa situationer som kan vara förvånande för den som inte är van. För att den är livlig ska den för den sakens skull inte vara stressig eller ha svårt att koppla av. Den är explosiv, snabb och kan hoppa mycket högt -lydnad och kontroll är därför viktig.  Amstaffen är för sin storlek väldigt stark och har ofta mycket energi, energi som den behöver lägga på något nyttigt. Planerar du ingen planerar den själv och då blir det inte som du tänkt dig kanske. Den har egna intressen, går inte och lufsar i vägens riktning utan går från ena äventyret till det andra. Så passa dig för att gå i din egen värd och bli grå och tråkig i amstaffens ögon.

De har fördelen för de flesta att de har en oerhört lättskött päls, lagom storlek och skäller väldigt lite. Täcke vill den gärna ha då den saknar underull och lätt blir frusen i vårat klimat. Trots att den är liten till storleken tar den ofta "stor" plats, den är ofta drygt människoälskande, den hoppar mycket på folk, är bufflig och den försöker hela tiden påverka sin omgivning i alla riktningar.  De undrar inte vad den kan göra för dig, utan de tänker, vad kan du göra för dem.

Den är tillgiven mot människor, väldigt mysig och lojal, lägger sig gärna i knät. Social samvaro är en av de karaktäristiska dragen rasen har. Det är just intresset och den stora ivern för liv och människor som gör den så charmig. Den är lättlärd, lär sig trix snabbt, men är måste tränas mycket för att få god allmänlydnad på. Den är förarvek, will to please handlar väl mest hur intresserad den är av en belöning eller hur belönande i sig det är som den ska utföra. Samarbete kommer vanligtvis inte naturligt som på en retriever eller vallhund, utan är något den måste tränas till och sedan underhållas. Den lär sig som sagt nya saker väldigt snabbt men är inte speciellt följsam -om man med följsamhet menar att den t.ex ofta kollar vad matte gör på promenaden. Man kan dock träna upp en hunds följsamhet/förighet så den ser följsamt ut i en viss situation som t.ex. tävlingslydnad. Av erfarenhet anser jag det är mycket viktigt träna upp förigheten på en amstaff om du ska tävla med den, om du nu inte redan från början råkar få en som är följsam. Du får helt enkelt lära dig att ha ett beteende så din hund följer dig. Om du som ägare orkar vara kreativ och envis kommer dessa hundar inte bara bli trevliga utan kan också ofta utföra uppgifter helt lysande.

Hur den uppför sig med andra hundar är naturligtvis som med alla hundar individuellt men som amstaffägare måste du vara ansvarstagande och tyvärr vara mer noggrann än andra med att inget händer. Även om den senaste 100 åren avlats som sällskapshund har den inte avlats för samarbete tillsammans med hundar - som t.ex en retriever, spaniel eller vallhund. Det avspeglas i att en vuxen amstaff inte kan förväntas fungera i en främmande flock. Den kan ha små signaler med andra hundar, många hundägare tolkar det som att de inte har några, men de har de visst, det gäller bara lära sig vad dess signarer betyder. Socialisering av en ung amstaff med trevliga individer är viktig. Generellt kan man säga att en vuxen amstaff inte har ett behov av att umgås med främmande hundar utanför sin egen flock. 

Rasen har enligt mig en hel del jakt i sig. Alla amstaffs jag har haft har jagat om de fått tillfälle, ingen har kunnat gå lös i skogen. De gillar det som rör sig snabbt. Det kan innebära att det kan krävas en del tålamod att de ska fungera med hushållets katt eller kanin.

Den har ofta stor arbetslust, och lämpar sig mycket väl som arbetshund. Enligt SKK:s BPH test så framstår American Staffordshire terrier jämfört med de övriga raserna som sociala, trygga, orädda, nyfikna och lekintresserade. Även de mh beskrivna amstaffarna ger samma tecken. I dagsläget finns amstaffs i de flesta grenar, både elitlydnad, elitspår, htm rally, nosework etc. Det finns även många viltspårchampions. Men först och främst är rasen en mycket social och trevlig familjehund, hos en familj som har den tid och framförallt det intresset som krävs för att uppfostra och tillfredsställa den.